Varför är det svårt att berätta?

För en tid sedan skrev jag ett kort inlägg om betydelsen att vara en god mottagare, för att människor ska våga sätta ord på och berätta om det de tänker, känner och upplever. Det är en viktig framgångsfaktor, enligt mig. Räcker det, kanske du undrar? Det vore enkelt om svaret var JA men förutom ovan behövs oftast lite mer än det, låt mig berätta.

Hur vi väljer att göra eller inte göra i praktiken påverkas i många fall av tidigare erfarenheter i livet. Kanske växte vi upp i en miljö där vi omedvetet eller medvetet lärt oss att vissa ämnen är mer ok att prata om medan andra aldrig eller sällan lyfts fram i ljuset. Tolkningar vi gjort och fortsätter att göra i olika sammanhang färgar också hur mycket och vad vi vågar berätta. Egna och andras förväntningar, förhoppningar och krav på hur vi ska vara som människor har också stor betydelse. Den sociala ramen som finns och skapas i alla sammanhang, knuffar in och behåller oss i den gemensamma ok-hagen. Där inne finns det en risk för att vi fortsätter att förstärka det som redan är ok, genom att prata om just det, samtidigt som vi inte vidgar hagen med andra ämnen.

Vi kanske har försökt att berätta men mötts av ett svalt intresse, ointresse, förminskande, nedtystande eller kritik. Effekter av det är bland annat att vi drar oss tillbaka, blir försiktiga och i vissa fall slutar att berätta i alla fall till dessa personer och i berörda sammanhang. Det vi bär på åker tillbaka in i tystnadens skugga där det ytterst sällan försvinner utan snarare växer, trycks undan, skaver eller påverka oss på ett eller annat sätt. Där inne är det allt annat än tyst, rösten kan viska eller till och med ropa högt med blandad frekvens i olika situationer och faser i livet. Vissa frågor släpper vi utan större problem. De är helt enkelt inte viktiga för oss.

Under de senaste åren har jag valt att berättat om delar av min historia i flertalet sammanhang. Händelser som under nästan hela mitt liv bott i mörkret, skammen och rädslan. Varje gång jag berättar åker jag tillbaka, rakt in i situationer som jag minns dem. Resan är inte lika smärtsam längre även om den väcker en del känslor varje gång. Genom att berätta visar jag att det är ok att lyfta fram det som bor eller bott i mörkret. Det är ok att visa mer än "vanligt", för det är då vi gör det mänskliga ok-utrymmet större. När vi är modiga, alltså större än rädslan, vågar också andra vara det. Det gäller inte enbart för traumatiska händelser som ovan utan även för olika situationer och beteenden som förekommer på en arbetsplats, i skolan, i familjen eller bland vänner, som inte alltid är så enkla att lyfta fram i ljuset.

Har jag berättat om allt som bor i mitt mörker, nej. Där bor fortfarande en laddad händelse som jag knappt velat tänka på, snarare knuffat undan den, mycket på grund av rädslor och skam. Den senaste tiden har den börjat knacka på min inre dörr och min tolkning är att det är dags att öppna upp. Försiktigt har jag berättat för min man för att se vad som händer hos mig när orden uttrycks, lämnar mörkret och slutligen landar hos honom. Hittills har det gått bra, det var inte så farligt, men då är jag också på trygg mark. Kanske vågar jag berätta för dig en dag, men där är jag inte än. Det fina är att vad som än bor i våra erfarenhetsryggsäckar, så är det historia, ingen av oss kan ändra på det, hur mycket vi än försöker eller vill det. Vi kan enbart skapa en förståelse för och medvetenhet om hur det påverkar, om det gör det, ta lärdom och rikta fokus på NU och FRAMÅT. Ingen av oss är heller vår historia, det är bara livets samlade erfarenheter. 

Vad behöver vi då för att våga berätta, förutom en mottaglig mottagare? Det som har betydelse är:

• Hur tränade vi är på att notera, möta och hantera våra rädslor. Ibland brottas vi med rädslor om vad andra ska tycka och tänka eller hur de ska reagera när de får ta del av det vi bär på. Vi kan vara rädd för att skapa en konflikt eller förvärra en situation. I vissa fall finns även känslor av skuld eller skam över något vi eller andra gjort, borde ha gjort eller blivit utsatta för. Detta hämmar ofta vårt berättande.
• Att vi litar på den egna upplevelse, oavsett vad den är. När vi tvivlar, tenderar vi att hålla saker och ting inom oss och till och med förminskar upplevelsen. Ibland vill vi att det är väl genomtänkt innan vi törs berätta, i stället för att beskriva det som det är, varken mer eller mindre. Exempelvis, jag känner och tänker det här i nuläget, men vet inte riktigt vad det står för eller varför det är så.
• Att vi kan sätta ord på och beskriva tankar, känslor och upplevelser. Det kan låta enkelt, men det är svårt för många. Det är ofta lättare att prata om praktiska frågor som inte är lika känslomässigt laddade. Viktigt att komma ihåg att tankar och känslor finns hos oss alla, även om vi är olika tränade på att lyssna till samt uttrycka dem.
• Att vi vill berätta och ser att det är viktigt eller har en betydelse för både oss själva och andra.

Ska vi verkligen berätta allt, kanske någon tänker. Svaret på det varierar för att vi tycker olika här och det är ok. Det är alltid du som väljer vad du delar med dig, när, i vilka situationer och till vem. Om vi däremot vill bidra till eller skapa en förändring, behöver frågor och annat lämna tystnaden.

Det vi sällan tänker på är att varje gång en person delar med sig av något som ligger utanför ok-hagen av samtalsämnen, tar de en medveten risk. Risken att bli negativt värderad och bedömd samt att hamna utanför den sociala värmen och tillhörigheten för att de har en avvikande åsikt eller agerar annorlunda. Jag är rätt övertygad om att du vid flertalet tillfällen gjort en snabb överslagsräkning, innan du berättat om något som kan vara mer laddat än annat. I vissa fall har du också bestämt dig för att inte berätta eller enbart delat väl valda delar. Lite som att kast ut en trevare, landade den väl, hur togs den emot?

Jag tror att du nu ser att det har stor betydelse HUR vi agerar och ÄR som mottagare. Är du dessutom ledare och vill att dina medarbetare ska känna sig trygga med dig, behöver du verkligen vara genuint öppen och trygg i dig själv, även när det som lyfts fram handlar om ditt ledarskap. Du har alltid mer makt än dina anställda och då är det extra viktigt hur du hanterar den makten. Använder du den destruktivt exempelvis genom att kritisera inspel som avviker från dina växer tystnaden och flera andra negativa effekter, både på kort och lång sikt. Exempelvis ökar rädslor, personalomsättning, sjuknärvaro och sjukskrivningar. Produktiviteten, kreativiteten, innovationer, motivation och arbetsglädjen minskar. Ett högt pris, minst sagt.

Ett bristfälligt mottagande bidrar också till att viktiga och betydelsefulla berättelser om hur verkligheten är eller upplevs, uteblir. Vi blir helt enkelt onyanserade, fattiga och till och med blinda när inte alla pusselbitar blir synliga. Om vi dessutom vidtar åtgärder och planer utifrån ett sådant läge, försöker vi kanske lösa problem som egentligen inte finns med åtgärder som blir fruktlösa. Ja, ni ser säkerligen dilemmat. Det gäller inom flertalet områden i livet, allt från olika relationer och situationer i privatlivet till utvecklings- och förändringsarbete i arbetet.

Utifrån min erfarenhet är den viktigaste framgångsfaktorn för att människor ska våga berätta och fortsätta göra det, MOTTAGAREN. En mottagare som vill, är öppen, trygg och vänlig. Någon som är hundra procent närvarande alltså HÄR med dig som vill och behöver berätta. En mottagare som är redo att möta dig där du är, ta emot och är nyfiken på vad som än kommer utan att värdera eller döma. När vi är genuint där, då ökar motivationen att fortsätta berätta. Den sociala OK-hagen blir större och den psykologiska tryggheten växer. Den som har berättat känner sig ofta lättad, lugn, stärkt och trygg. Ett team får samtidigt tillgång till fler perspektiv, därmed också fler alternativ till lösningar. När vi delar med oss bygger och förstärks även relationer. En ledare får möjlighet att utvecklas när hen får feedback. Mottagaren är vi, DU och jag i rollen som exempelvis kollega, vän, partner, syskon, förälder, ledare, facklig part, HR-stöd och människa.

Reflektera och diskutera gärna utifrån nedan frågor på er arbetsplats, i teamet i ledningsgruppen, hemma kring middagsbordet, med vänner eller på egen hand.

• Hur är jag och vi som mottagare? Vilka effekter och konsekvenser, positiva och negativa, skapar aktuellt mottagande? 
• Vad behöver jag för att våga berätta och dela med mig? Vilka effekter och konsekvenser, positiva och negativa, skapar min tystnad och mitt berättande?
• Vad behövs för att mitt/vårt mottagande och berättande ska utvecklas?

Önskar dig en fin dag!