Vandringar i livet

Här om dagen tog jag och min älskade man en walk and talk. För oss är det en värdefull aktivitet där vi möts fysiskt och mentalt i samtalet och lyssnandet. Den här gången hade vi fokus på vandringar i livet. De vi gjort tillsammans, de vi gjort på egen hand och de vi vill göra framöver.

Vi konstaterar att vissa vandringar varit slitsamma och krävande under perioder innan de slutligen övergått till en härlig nedförsbacke där allt bara flyter på. Hinder som dykt upp efter vägen har hanterats med lätthet. Andra har varit förenade med enorma gupp och branta uppförsbackar under alldeles för lång tid och så här i efterhand borde ha avslutats långt tidigare. I vissa fall blir kämpandet ett ändamål i sig för att det drivs av tanken "att vi måste kämpa och det tar tid". Det svåra med den föreställningen är att se när kämpandet, oavsett hur vi gör det, inte ger önskade resultat. Tiden i sig ger inga resultat den tickar bara på oavsett vad vi gör. Symboliskt och grovt förenklat blir det som att stånga sig blodig mot en betongvägg. Väggen flyttar inte på sig eller ger vika hur gärna vi än vill gå igenom den eller hur länge vi än försöker. Resultatet blir att vi fortsätter blåslagna och slitna, för det har vi åtminstone blivit vältränade på.

Hur vi hanterar det vi möter eller stöter på längs vägen är nog det som har betydelse för vår utveckling, framtida val och beslut. Exempelvis när vi flyr från och undviker något som känns obekvämt eller svårt, riskerar vi att missa möjligheten till en vandring vi egentligen behöver. Samma sak gäller om vi ständigt väljer kamp i varje situation. Längs livets väg kommer vi gång på gång möta oss själva, där vi förhoppningsvis ser och förstår, utan att värdera och döma. När vi gör det, ser klart, kan vi lättare välja riktning och ändra beteenden när det behövs. Förutom det kan vi även hushålla med vår energi på ett helt annat sätt än när vi famlar i blindo eller utgår från skeva förställningar.

När vi vandrar tenderar nya dörrar öppnas samtidigt som några stängs. En del förblir öppna oavsett vilken vandring vi gör, medan andra stängs längs vägen när de inte längre fyller något behov eller meningsfullt syfte. Ibland stängs de för att de tar för mycket energi och då främst negativ energi. Det kan vara allt från relationer till olika uppgifter och möjligheter.

En del vandringar kommer vi aldrig att upprepa utan minnet av dem räcker gott nog. Några förblir drömmar som aldrig kommer att förverkligas. I vissa fall för att rädslan håller oss tillbaka och i andra fall för att själva drömmandet fyller en funktion i sig. Vissa drömmar håller i sig livet ut medan andra ersätts med nya. De blir en mentalplats att besöka, när vi behöver det. Allt behöver trots allt inte förverkligas och allt behöver inte utvecklas. Vissa delar ska enbart landa i loopen av upprepningar tillsammans med våra hälsosamma vanor och rutiner i vardagen. Det blir fundamentet i vår trygghetszon, som vi behöver när vi vill vandra utanför den.

Kan jakten på ständig utvecklingen bidra till mer stress än glädje, nytta och faktiska resultat i praktiken? Det är jag övertygad om och särskilt i kombination med önskan om enkla snabba lösningar på komplexa och långsiktiga utvecklingsområden. Vi tenderar att missa poängen med att först stanna upp för att se det vi har, det som fungerar och som vi är nöjda med. Vi hoppar istället på nästa tåg med förhoppning om att den resan ska ge oss mer, utan att vi egentligen är säkra på vad vi behöver. Utveckling uteblir för att vi inte tränar på och omsätter det vi lärt oss under resan. Istället fortsätter vi som vi alltid gjort med en falsk föreställning om att vi utvecklats. I vissa fall fyller vi enbart på ryggsäcken ny kunskap, men påfyllning i sig är inte utveckling. Det är enbart påfyllning som kan leda till utveckling, när innehållet används.

Under nästan hela förra året har jag stått vid ett vägskäl och där står jag fortfarande men nu med en än tydligare kartbild bakåt och framåt. Det har varit så nyttigt att stå där helt stilla och reflektera, upptäcka samt provtrycka mig själv, mina föreställningar och känslor. Ja, delvis riktigt jobbigt och frustrerande, måste medges. Där har jag vänt och vridit på nästan allt för att fånga var min nyfikenhet och utvecklingslust vill ta vägen. För den vill ut och springa och upptäcka. Åt vilket håll eller inom vilka områden är fortfarande lite oklart. Trots det är jag fullt redo att ta mina första steg på oprövad mark och det känns härligt. Ska jag sluta driva eget bolag, kanske någon tänker, nej. Så stora förändringar är inte aktuella. När jag startat min nya vandring kanske jag delar med mig av den, vi får se.

När du tittar tillbaka på dina vandringar i livet, vad ser du då? Utifrån ditt nuläge, vilka pågår inom din trygghetszon och vilka sker utanför den? Vad innebär det för dig och vägen framåt? Kom ihåg att alla nya vandringar du hittills gjort i livet alltid startat utanför din trygghetszon. Du har alltså redan varit större än din egen rädsla flertalet gånger. Så när det känns läskigt, svårt eller delvis oklart kan det vara klokt att påminna dig om det.

Jag önskar dig flertalet modiga, nyfikna och öppna vandringar efter livets väg. Det är du som väljer vilka stigar du går på eller vilka du vill trampa upp på egen hand eller tillsammans med andra.