Våldet fortsätter - Vi fortsätter

Nu har det hänt igen, det som inte får inträffa. Ytterligare en kvinna dödas av en man och på mindre än en månad har fem kvinnor mist sitt liv på grund av det. Totalt mördas 13 kvinnor årligen av män i deras närhet. Oklart hur många barn som förlorat sin mamma och som skadats på vägen. Det är banne mig inte ok, långt ifrån. Ingen ska behöva bli utsatt för eller dö på grund av att en man utför olika former av våld. Jag blir både arg, förtvivlad, ledsen och besviken. Har vi inte kommit längre? Så mycket arbete som har lagts ner, läggs ner och fortsätter, för att få mäns våld mot kvinnor och barn att upphöra. Är jag förvånad, nej, tyvärr. Missförstå mig rätt, all heder till er som dagligen arbetar och sliter hårt med dessa frågor. Ni är grymma på det ni gör och ni behövs dessvärre fortfarande och länge till. Det som inte förvånar mig, är att våldet fortsätter.

Jag har tidigare skrivit om min egen erfarenhet att växa upp med våld inom hemmets fyra väggar. Tystnaden, rädslan, skulden och skammen som skyddade och hemlighöll dessa beteenden under många år. Det var inte ok att prata om det med någon, inte ens inom familjen. Ibland undrade jag som barn, om våldet verkligen hade inträffat, i och med att vi dagen efter låtsades som att det inte hade hänt. Min pappa, som dog för några år sedan, utövade både fysiskt och psykisk våld mot min mamma, mig och min bror och andra kvinnor som han senare levde med. Han slutade alltså inte med dessa beteenden. Varför skulle han göra det?

Jag är övertygad om att vi behöver arbeta mer förebyggande genom att prata om och arbeta med värderingar och nyckelbeteenden med våra barn. Tidigt och återkommande behöver barn guidning i hur de ska vara och göra som människor i olika situationer samt varför. Vi vuxna ska agera som goda förebilder. Förutom det behöver vi lägga kraft på att riva hemmets tysta och skyddande murar, på ett för kvinnan och barnen, tryggt och snabbt sätt. Det är ofta farligt och livsfarligt när en kvinna lämnar mannen. Det måste vi förstå, det är inte bara att lämna. För män som utövar våld i olika former, behöver konsekvenserna bli hårdare och mer negativa, så att beteendeförändringar sker, i de fall där det är möjligt. Annars fortsätter män med sina beteenden. Min pappa förlorade, trots tid på behandlingshem, till slut sitt arbete, kontakt med familj/familjer, släkt och vänner efter långvarigt missbruk och våldsbeteenden. Ändrade han sina beteenden, nej.

Vi, du, jag och alla kan göra något för att tillsammans stoppa dessa beteenden. Räcker det med en gång, nix. Det är ett upprepat arbete, om och om igen, så uthållighet och beslutsamhet är nödvändigt. Nedan kommer några tips.

• Börja med att besluta er för att frågan är viktig och att ni vill göra allt ni kan för att bidra. Gör en konkret plan som ni kontinuerligt följer upp.
  
• Se till att ni har rätt kunskap och är rustade för att stötta och hjälpa när det är aktuellt. Om du saknar kunskap, bjud in kunniga till ett ledningsmöte, arbetsplatsträff, föreningar och träningar. Experter hittar du ofta i kommunens verksamheter. Du hittar även kunskap inom landets alla kvinnojourer och tjejjourer.
• Genom förebyggande insatser kan vi säkerställa att våldsbeteenden inte utförs eller etableras tidigt hos barn och unga pojkar. Prata om värderingar och vilka beteenden som är ok och inte. 
• Ni män, som inte utövar våld i någon form, är nyckelpersoner. Ert bidrag och röst har stor betydelse, gör den hörd och visa var ni står i frågan.
  
• Ta upp ämnet under middagen med barnen, familjen, vänner och bekanta. Diskutera hur ni på olika sätt kan påverka, omsätt det i praktiken och ta stöd av varandra.
  
• Har du någon i din närhet som utsätts för våld, hänvisa till proffsen. Förutom det var medmänniska, ställ frågor, berätta att du finns där, om och när personen behöver ditt stöd. Var där när personen behöver dig.
• Känner du eller känner till någon som utövar våld, ta upp det med personen och hänvisa till hjälp som finns samt polisanmäl personen. Våld är aldrig ok, även om det framkommer mängder av argument och förklaringar. Våld är inte kärlek.

Hade jag vetat allt jag vet idag, när jag var barn, hade jag polisanmält min pappa varje gång han utövade våld, även om jag älskade, försökte förstå och var rädd för honom. Han var trots allt min pappa och självklart hade han också fina och bra beteenden. Det är just det som gör det så svårt, inget eller ingen är svart eller vitt. Även om det är komplext så kan det goda aldrig väga upp våldet och dess konsekvenser. Det är en tokig och felaktig logik.

Våld i nära relation är ingen kvinno- och definitivt ingen barnfråga. Det är en samhälls- och vuxenfråga. Låt oss bestämma oss för att göra allt vi kan för att stoppa dessa beteenden. Det räddar liv och skapar bättre förutsättningar för kvinnor, många barn och deras framtid!

Även om det nu känns tungt, motigt och hopplöst, så låt oss ALDRIG ge upp!