Kärleken tänds, brinner och slocknar

Kärlek kan till stor del liknas med en eld. Den tänds upp av gnistor som uppstår i möten mellan människor. Det börjar med ett första intryck, attraktion eller något annat som väcker en ökad nyfikenhet på den andre. När intresset är ömsesidigt och båda öppnar upp för mer, tänds fler gnistor och succesivt växer en eld fram. I början av en relation brinner den ofta starkt och passionerat med stora höga lågor för att över tid falla in i en mer glödande och stundtals slumrande form. För att hålla kärleken levande behövs återkommande påfyllning annars kommer den att slockna till slut.

Varför valet av det här temat, kärlek, kanske du undrar? Under de senaste åren har jag mött och arbetat med flertalet fantastiska människor som behövt stöd och hjälp med sig själv och sin relation. Samtliga har försökt att jobba med det, på egen hand och tillsammans med sin partner, på olika sätt över tid, för att bland annat undvika en separation. En del har fortsatt tuffa på i relationen medan andra har landat i att det bästa är att avsluta den.

Att avsluta en relation är ett stort och svårt beslut i och med att det inte enbart är en person vi lämnar. Vi lämnar även, helt eller delvis, ett helt koncept som skapats under en lång tid tillsammans med partnern. I det konceptet ingår exempelvis relationer och samarbeten med och kring gemensamma barn, barnbarn, släkt, vänner och bekanta, olika traditioner, mängder av vardagliga rutiner och vanor, hus, stugor och andra gemensamma ägodelar och platser vi brukar besöka med mera. Vi lämnar också framtidsplaner och drömmar som vi delat, pratat om och kanske längtat efter. Vi lämnar även inslag som varit eller fortfarande är uppskattade samt positiva delar i relationen och hos partnern. Förutom det lämnar vi även en trygghet som finns i det befintliga och aktuella förutsättningar som till stor del blir annorlunda vid en separation. Det är inte konstigt att många tuffar på i relationer som för länge sedan slocknat.

När beslutet är taget och förmedlat tas succesiva steg in i en ny verklighet. Det kan ske med en mix av olika känslor som lättnad, glädje, vilsenhet, trötthet, oro, rädsla och sorg. Om beslutet inte är gemensamt kan partnern, som kanske vill annat, bli besviken, ledsen och arg som en naturlig del i sin sorg och bearbetning. Även andra runt omkring kan reagera olika på beslutet och framförallt förändringen den medför. Det i sin tur kan skaka om och ruskar tag i oss så pass mycket att vi börjar tvivla på det vi under lång tid känt, funderat på och beslutat oss för. Vi ställer oss frågor som "kanske har jag tänkt och känt fel, trots allt". Det blir svårt att våga lita på sin inre röst som tidigare varit stark och tydlig, när tanken bara var en tanke. När den omsätts till handling och blir verklighet, blir det på riktigt. Då provtrycks ofta allt vi tidigare tänkt och känt. Det kan kännas jobbigt, förvånande och nästan chockartat.

Vem är jag när jag inte är i relation med den jag lämnat? Vem är jag när jag lever ett liv på egen hand? Vem vill jag vara? Hur vill och kan jag leva nu och framåt? Dessa frågeställningar och många andra, ställs flertalet inför vid en separation, oavsett vem som tagit beslutet. En inre och yttre orientering startar när verkligheten förändras och den kan pågå under en lång tid.

Ja ibland behöver relationer avslutas för att ge plats för ny kärlek, lycka, frihet, utveckling och annat. Ibland tillsammans med en ny partner eller ett liv på egen hand. Att våga önska mer av livet är både rimligt och realistiskt och att våga släppa taget om en partner så att hen får flyga fritt är viktigt, när vi själva inte längre är där. Vi lever trots allt bara en gång, vad vi vet. Tro nu inte att jag förespråkar att alla ska lämna sin partner för att känslorna ändrar form över tid. Nej, i första hand föreslår jag att vi kontinuerligt arbetar med och värnar om relationen. Hur vi än vänder och vrider på det så överlever ingen relation om den inte prioriteras, får tid och utrymme, kärlek och omtanke samt påfyllning.

Det här med relationer fick mig även att tänka på hur få personer vi egentligen känner eller har känt DET DÄR för. Ni vet den där känslan eller gnistan där vi känner jisses eller wow, här finns något alldeles extra, en laddning mellan dig och någon annan som nästan går att ta på. För egen del har det inträffat för mindre än en handfull personer hittills i livet och jag närmar mig stadiga 54 år, trots att världen är full av fantastiska människor. När det väl händer känns det i hela kroppen, det går helt enkelt inte att undgå, eller hur? Fundera en stund, hur ofta du känt DET DÄR och för vem? Har jag inlett en relation med dessa få personer, kanske du undrar. Både ja och nej. En av dem lever jag med idag, min älskade man. Andra har passerat förbi utan inbjudan till något mer.

Visst är det lite spännande? Vad är det som gör att det finns "något" mellan ett fåtal personer och inget med andra. Biologi, psykologi, neurokemi, tajming eller en kombination av allt? Forskning visar att olika typer av kärlek påverkas av intimitet, passion och engagemang. En fulländad kärlek ligger högt inom all tre områden. Även anknytningsbehov har betydelse. När kärleken håller på att slockna eller har gjort det ökar troligen sökandet efter en ny fulländad kärlek. Många av oss bär också på bilder om hur relationer och partners ska eller borde vara. Dessa kan ställa till det, särskilt när det finns ett glapp mellan verkligheten och de mentala föreställningarna. Vardagen kan upplevas som grå och fattig i förhållande till det som florerar i fantasin.

Om vi vill hålla kärleken och elden vid liv, hur gör vi då? Precis som många andra områden i livet behöver vi anstränga oss, göra något aktivt och kontinuerligt. Här kommer några tips:

• Prata om relationen och förväntningar på den och varandra. Är de rimliga och realistisk, skiljer de sig åt, har de ändrats samt behöver ni göra förändringar, vilka i så fall?
• Skapa gemensamma mål och genomföra det som behövs för att nå dem.
• Ha en levande dialog om livets alla färger och möt varandra där ni är.
• Fortsätta vara nyfiken på och intresserade av varandra även om det känns som att ni kan varandra utan och innan
• Ha roligt och skratta tillsammans ofta
• Hitta på och gör olika aktiviteter som båda uppskattar och mår bra av
• Ge varandra utrymme, stöd och tid till egna intressen, behov och drömmar. Ibland behöver utrymmet utökas och ibland är vi inte alltid i fas med varandra när behovet uppstår, det är ok och behöver inte betyda att relationen är dålig. Det står snarare för ett behov av individuell utveckling eller inre orientering.
• Hantera problem och skav när det uppstår och betrakta dem som en naturlig del i relationens utveckling. Gör det på ett respektfullt och vänligt sätt och våga mötas i era olikheter.
• Våga utmana varandra i smått och i stort och lämna trygghetszonen med jämna mellanrum för att utvecklas
• Var fysiskt och mentalt nära och närvarande med varandra genom exempelvis beröring och stimulerande samtal
• Se och bekräfta varandra dagligen

Sist men inte minst, välj varandra. När elden och kärleken slocknat trots flera försök att blåsa liv i den, våga släppa taget.