Ett ögonblick - skillnaden mellan liv och död

Idag tänkte jag dela med mig av mina innersta tankar och känslor utifrån hur jag lever med sorg. Hoppas att det är ok. Årets första månad har passerat, en månad som började med en riktigt tråkig händelse inom familjen, som på olika sätt kommer att färga våra liv. Min brors son, endast 20-år gammal valde att avsluta sitt liv, alldeles för tidigt. Förra veckan hölls begravning, en oerhört tung och ledsam dag, även om den samtidigt var fin. Många kom och tog farväl och visade sin saknad, kärlek och sorg. Älskade Robert, du är så saknad och älskad. I våra hjärtan och minnen har du fått en särskild plats där enbart värme, ljus, kärlek och trygghet finns. Där inne, finns inget mörker.

Sorgen visar sig i små och stora doser och inte alltid när det är som mest lämpligt. Ja, när är det egentligen lämpligt att vara ledsen och är sorg olämpligt? Ibland sköljer den över mig som en stor våg eller ett hårt knytnävslag rakt i hjärtat, som när jag såg kistan i kyrkan. Eller när jag idag fick en helkroppsmassage av bästa Anneli vid Kroppsbalans i Luleå. Vid varje beröring kändes varje tanke och känsla, som ligger helt öppna, oskyddade och nakna på min hud. Jag ville bara gråta, men höll mig. Där utanpå huden får känslorna ligga så länge det behövs. Tack underbara Anneli för din beröring och kärlek, den värmer och tröstar. När jag är ute på mina walk and think/feel-rundor har ledsamheten och tårarna fått rinna efter kinderna. Jag har valt att struntat i vad andra som möter mig tycker om det. Jag tänker att det är bättre att sorgen får sin plats, än att jag pressar undan den. Den försvinner inte, utan är här för att stanna på olika sätt över tid, så jag försöker hitta ett bra sätt att bära och ta hand om den. Hur gör du med din ledsenhet?

När personer frågar om det som hänt, ja då spricker min styrka och ledsenheten tar över. För det mesta känns det bra men i vissa situationer hoppas jag innerligt på att personen inte ska fråga.... Fråga inte....fråga inte....jag vill inte spricka inför dig eller här och nu, går mina tankar. Jag pustar ut när frågor inte ställts. Jag brottas med att det är bra att prata om det och att i vissa situationer inte vilja det. Med tiden kommer det säkert att kännas lättare och just nu tränar jag och hela familjen på det, i takt med att verkligheten successivt sjunker in.

Hur bär man sorgen tillsammans med allt annat i livet? Under januari hade jag en fullbokad kalender med flera olika uppdrag och jag var lite orolig över om jag skulle klara av dem på ett bra sätt, utifrån det som inträffat. Jag förberedde mig extra mycket och hade en rad olika strategier, om min sorg på något sätt skulle bryta igenom eller om jag skulle få frågor om det. Det har gått riktigt bra och det har dessutom varit skönt att rikta fokus på uppdrag och människorna som jag fått äran att arbeta och samarbeta med. Genom det har jag fått vila eller pausa från det andra, vilket har behövts. Jag är ganska stolt över att jag fixat det och gjort det på ett bra sätt, visst får man vara det? På fritiden har mina fantastiska tränarkollegor tagit över ett antal innebandyträningar, när sorgen varit för stor. Så bra att vi kan hjälpas åt. Stort tack!

Dagligen pratar vi om det som hänt och dagligen stämmer vi av hur alla mår, vilka tankar och känslor som är aktuella för dagen och stunden. Det känns riktigt skönt att vi är så öppna med det. Jag tänker att det finns både skam och skuldkänslor som annars vill dra in oss i tystnaden och skuggorna. Tillsammans med rädslan för vad andra ska tycka, blir det starka krafter som behöver mötas med mod och öppenhet, även om det inte alltid är så enkelt. Det är också ett av skälen till att jag delar mitt innersta med er, jag hoppas att det kan hjälpa andra. Risken finns att några av er inte tycker att mitt sätt är lämpligt och det är ok.  

Under begravningen beskrev prästen skillnaden mellan liv och död, så fint och starkt. Det som skiljer livet och döden åt är ett enda ögonblick, ett enda andetag. Så är det. Livet kan förändras snabbt, frivilligt eller ofrivilligt. Det väcker en del tankar och känslor över de ögonblick som vi varje dag skapar och är en del av, på egen hand eller tillsammans med andra. Hur vill du att dessa ögonblick ska vara?

Var rädd om dig, varandra och ögonblicken!