Bit ihop, kämpa på och ge aldrig upp

Har du träffat strategierna: bit ihop, kämpa på, ge aldrig upp och förnekelsen? Det har jag, flera gånger, låt mig berätta om hur det mötet gick i en situation från mitt liv.

För många många år sedan, ja det är verkligen preskriberat, var jag en aktiv innebandyspelare i ett division ett lag i Norrbotten. Förutom det älskade jag att träna annat på sidan om. Det var en väldigt rolig tid tillsammans med härliga lagkamrater och tränare. Vi delade svett, slit, tårar och glädje under flera timmars träning och matcher varje vecka. Nästan halva livet utspelades i idrottshallar och omklädningsrum. När vi väl var lediga passade vi på att umgås. Vi lagade exempelvis middagar tillsammans och ja, det blev en och annan lagfest också. Det var en livsstil och nästan allt i livet planerades utifrån träningar och matcher. Var det inte högsäsong, tränade vi för att bli ändå bättre till kommande säsongen. Så höll vi på år efter år.

På slutet av min idrottskarriär började jag få besvär och värk i mina höfter, rättare sagt i sakroiliakaleden, SI-leden, på båda sidorna. Värken och besvären blev succesivt värre och värre. På slutet brottades jag med extrem smärta som gjorde att jag exempelvis hade svårt att gå, resa mig upp, kliva i och ur bilen och vända mig i sängen under natten. Min man fick vända mig när jag inte klarade av det på egen hand.

Gång på gång bet jag ihop och kämpade på, med en röst som sa "det är bara smärta, den är inte farlig". Det var orden från sjukgymnasten, som jag hade förtroende för. Det han inte visste var att jag var extrem i mitt mindset och sökte allt som möjliggjorde fortsatt träning. När han insåg det, skulle jag istället bli bra på att "ligga i soffan, pilla navelludd och äta punchpraliner". Det blev jag riktigt bra på, långt senare.

Trots kontinuerlig sjukgymnastik och olika behandlingar blev det inte bättre. Till slut fick jag motvilligt följa behandlande läkares rekommendation, att sluta med min idrott, för att kunna gå utan rullator när jag blev 50 år. Ja, det var precis hans ord. Jag hade då under flera månader kört på, trots rekommendationen, med stödbyxa, korsett och starka smärtlindrande tabletter för att klara av och plåga mig igenom varje träning och match. Jag ville helt enkelt fortsätta som vanligt trots att kroppen skrev stopp. Jag hörde kroppen klart och tydligt och till slut valde jag även att lyssna till den. Kroppen fick äntligen bestämma istället för knoppen.

Mina tre huvudstrategier var bit ihop, kämpa på och ge aldrig upp. De tillsammans med stark förnekelse blev mitt fall till slut. Jag körde strategierna till maxläge utan att någonsin ifrågasätta dem. Allt för laget och självklart ville även jag ständigt utvecklas, även om priset i det här fallet blev högt, då. Det tuffa lärandet blev att det finns andra strategier och att samtliga, oavsett vilka de är, behöver balanseras till andra viktiga faktorer som hälsa och klokskap. Förutom det finns det alltid fördelar, nackdelar och konsekvenser med alla strategier. Det viktiga är att vi är medvetna om vilka vi har, hur vi använder dem, vilka konsekvenser de ger och vilka rädslor som ligger bakom våra strategier. 

Så, vilka strategier använder du i ditt arbete och i livet och vilka rädslor ligger bakom dem? Vilka konsekvenser är aktuella när du använder dem för mycket eller inte alls?

Hur gick det då, går jag med rullator? Nej, det gör jag inte och jag är 50 år. När det blev bättre, vilket tog ett tag efter att jag slutat med innebandy, började jag med träning på motionsnivå. Jag lärde mig att lyssna till kroppen och göra det den klarar av och mår bra av. Idag blir det många långa promenader, dans samt kall- och vinterbad. Vi är bästa kompisar och jag har blivit en mycket bättre lyssnare.