Behöver vi prata om döden?

Utifrån den situation vi befinner oss i känns det högst angeläget att våga prata om döden, på samma sätt som vi pratar om livet. Ett tungt ämne, jag vet. Jag funderade länge på om jag skulle skriva om det, kanske är det för känsligt, men jag beslutade mig för att döden är en naturlig och viktig del av livet. Självklart ska vi fortsätta göra allt i vår makt för att skydda så många vi kan och genom det bidra till att sjukvården klarar av att vårda de mest sjuka, så att så många som möjligt överlever. Det är dock ett faktum att vi inte kommer att kunna rädda alla, hur gärna vi än vill och försöker. Oavsett hur vi räknar och kalkylerar kommer människor att dö, både unga och äldre. Jag och säkert fler med mig inser att vi kommer att förlora människor i vår närhet, frågan är bara när och vem. Vi kanske själva förlorar kampen mot viruset, så att andra förlorar oss. Utifrån det känns det viktigt att prata om döden och hur vi vill ha det, både i slutet och när vi inte längre finns kvar, så att våra närmaste vet och känner sig trygga i vår vilja, när döden knackar på.

Själv har jag börjat prata med mina närstående om hur de och jag vill ha det. Egentligen vill ingen av oss prata om det. Döden är en verklighet vi gärna håller på distans, även om vi förstår att den dyker upp förr eller senare. Nu kan den dessvärre dyka upp i närtid. Det känns ledsamt, tungt och allvarligt att prata om det, men också respekt- och kärleksfullt. Det är viktigt att vi lyssnar in och tar emot den vilja vi var och en bär på fram till och efter livets sista andetag. Genom det är vi också mer rustade för det, när det är dags. Minskar det oron, sorgen, saknaden eller smärtan, nej. Däremot finns en riktning att hålla tag i när känslorna tar över. Med kärlek kan vi göra det fint och värdigt för våra nära och kära, fram tills de inte längre finns vid vår sida utan flyttat in i våra minnen och hjärtan.

Jag är inte rädd för döden, den kommer när det är dags och kanske beror det på att jag varit nära den tidigare. Jag är nöjd, tillfreds och tacksam över livet jag hittills levt, en fin känsla av trygghet jag burit på under många år. Livet har fört med sig alla nyanser och färger, allt från mörker, kamp, sorg och ledsenhet till glädje, kärlek, lycka, utveckling, fantastiska minnen och upplevelser tillsammans med andra. Självklart har vardagen också präglats av gråa toner som på ett vackert sätt kramar om oss med sin trygghet.

För att exemplifiera mitt budskap i bloggen, bjuder jag på hur jag vill ha det, även om det känns både privat och känsligt. Om jag blir svårt sjuk och inte kommer att överleva, vill jag att behandlingen avslutas så att jag snabbare får somna in, lugnt och stilla. Genom det får andra som har bättre odds, tillgång till nödvändiga apparaturer och behandling, så att de får leva. När jag dör hoppas jag att minnet av mig är ljust, ger energi och att jag lämnat kärleksfulla fotspår i andras liv. Det har alltid varit min ambition och jag hoppas att jag lyckats. Jag vill att min kropp kremeras och askan får gärna spridas över havet eller i fjällen, någonstans i naturen som gett mig så mycket kraft och energi. Kanske blir jag en del av en fjällbjörk, ett vattendrag, en myrstack, en sten, ett berg eller hav. Jag tänker att jag genom det finns där, ett med naturen, för mina närmaste och andra, när de behöver energi. Det får gärna vara en enkel ceremoni och minnestund ute i naturen där berättelser, minnen, skratt, känslor och drömmar delas med varandra. Klädseln anpassas till naturen, oömma, lediga och gärna i andra färger än svart. Hur mina närmaste och andra vill ta avsked, överlämnar jag till dem med lite vägledning ovan. Det är främst en stund för dem och deras behov.

Får jag önska vill jag fortsätta leva länge till för att se min dotter växa upp och skapa sitt vuxenliv. Jag vill också uppleva och se mer av livets enkla och fina tillsammans med mina nära och kära. Förutom det vill jag fortsätta bidra på alla sätt jag kan till andras växande så att vi tillsammans skapar ett hållbart liv och samhälle. Det är mina tre önskningar i livet, om jag får äran att fortsätta leva.

Ja, vi är dessvärre i ett läge där vi behöver våga prata om döden. Hur vill du ha det om döden knackar på din dörr? Hur vill du fortsätta leva när den här tuffa tiden är över?