Att misslyckas känns

För en tid sedan genomfördes ett uppdrag som jag sett framemot och förberett mig väl inför. Det var med en ny och spännande kund. I bakhuvudet hade jag en viss oro för att tiden var lite knapp, men jag slog bort tanken och ersatte den med "det kommer att gå bra". För det har det hittills gjort och jag är trygg med att fördela både utrymme och tid klokt utifrån vad som sker i rummet, så jag valde att lita på min erfarenhet.

Laddad och redo åkte jag till kunden och riggade i ordning konferensrummet. På plats möttes jag av ett superhärligt och förväntansfullt team. Allt började bra men i slutet av dagen fick jag höja tempot för att vi skulle hinna med allt som var planerat. Precis just det jag undviker så långt det är möjligt, att forcera och springa igenom viktiga områden. När människor behöver tänka, känna, reflekterar och diskuterar behövs tid och utrymme för det. Och i princip varje gång dyker frågor och behov upp som behöver få ta plats. Deltagarna gjorde sitt allra bästa i situationen och det gjorde de riktigt bra.

När vi var klara kände jag allt annat än nöjdhet. Känslan i kroppen och knoppen var oskön och obekväm. Dyster satte jag mig i bilen och körde hem. Väl hemma berättade jag för min älskade man om dagen och hur det kändes. Han mötte mig med värme och kärlek, såg på mig och sade, jag tror att du överdriver, så illa kan det inte ha varit. Hur jag än vände och vred på det, landade jag i att nej, i det här fallet fanns ingen överdrift. I mitt huvud ställdes situationen mot tidigare uppdrag och den här gången var det annorlunda. Det bör tilläggas att det är första gången jag upplever något liknande under alla mina yrkesverksamma år.

Efter middagen var jag helt slut och somnade som en stock i soffan. Efter en stund vaknade jag upp med samma osköna känsla i hela kroppen, riktigt jobbigt läge. Den inre dialogen pendlade mellan att misströsta, vara kritisk mot mig själv, trösta och att tänka framåt. Till sist beslutade jag mig för att acceptera läget, släppa taget och i stället rikta fokus på NU och FRAMÅT, vad kan jag göra annorlunda nästa gång.  Lärdomen landade in mjukt i erfarenhetsryggsäcken. Successivt avtog även den osköna känslan.

Trots att jag stöttar och hjälper andra till att våga göra och prova nytt, göra fel och att misslyckas, känns det lika olustigt för mig som för andra när det sker. Det är mänskligt och det fina är trots allt lärandet som kommer efter en stunds reflektion och inre orientering. Misslyckanden står ofta för att vi vågat prova eller testat på något nytt. Det i sig är en framgång, tänker jag. Av mitt misslyckande har jag lärt mig att det behövs mer tid för det innehåll som var planerat. Delar kunde tas bort eller kortas ner. Nästa gång ska jag lita mer på min inre röst och skruva i innehållet. En annan viktig lärdom är att det som upplevs som ett misslyckande för mig behöver inte vara det för kunden. De kan nämligen vara hur nöjda som helst. 

Finns det risker med ovan misslyckande, ja det gör det. En är att kunden inte vill anlita mig igen. En annan är att negativa upplevelser av mitt bidrag sprids till andra som inte heller vill göra det. Bara någon dag senare valde jag att berätta om min upplevelse till kunden och vi hade ett fint samtal. För egen del var det viktigt att vara helt öppen och ärlig och det kändes gott i hjärtat. En tid senare anlitades jag igen av samma kund. Finns det fler risker, ja, nu bjuder jag på misslyckandet även till dig. Vad är då risken, kanske du tänker, en är att bilden av mig, mitt varumärke, förändras till det sämre eller att tilliten och förtroendet minskar. Trots det, gör jag det. Varför? För mig är det viktigare att vara genuin och äkta inom livets alla områden. Det innebär bland annat att våga blotta min sårbarhet och visa att jag lever som jag lär ut. Trots höga ambitioner, god planering och förberedelser kan det bli mindre bra ändå. Ingen av oss är perfekt, vad det nu är, och det är sannerligen befriande. Jag är definitivt inte det, jag är mänsklig och försöker göra mitt allra yttersta varje gång. 

När jag några dagar senare och samma vecka skulle genomföra ett annat uppdrag på annan ort i Sverige, spökade misslyckandet något, för tänk om det skulle ske igen. Under resan och på plats valde jag att lita på mig, tog fasta på lärdomen och det gick hur bra som helst. Ordningen var återställd, så himla skönt.

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om att stanna upp vid tidigare positiva upplevelser och till och med älta sig i dem, i och med att dessa ger energi och får oss att må gott. De fungerar nämligen som en mental tankstation, fiffigt eller hur? Det är inte så tokigt att hämta kraft här när vi misslyckas. Det är betydligt skönare än att fastna i ett negativt ältande. Ja visst, vi behöver också våga vara i det obekväma så länge det behövs, men inte fastna där. Fokus och kraft kan i stället riktas om, när det är dags, till det som går att påverka NU och FRAMÅT. En konstruktiv strategi som ger både kraft och energi. Låter kanske enkelt och det är enklare än du tror. Visst proceduren behöver upprepas, varje gång misslyckandet ger sig till känna. I takt med att du tar kommando över dina tankar, känslor och beslutar dig för att rikta om fokus, tappar misslyckandet sin negativa kraft och kvar blir det viktiga lärandet. Det är det bästa med alla tokigheter och misslyckanden som vi gjort och kommer att göra framöver. Och kanske är det så att det är enbart när vi misslyckas som vi lär oss något nytt. Oavsett så minns vi misslyckanden för att de väcker starka känslor och ger oss för viktiga lärdomar. 

Synen på misslyckanden och konsekvenserna av dem spelar troligen en stor roll i hur vi upplever dem när det sker, det gäller både egna och andras. När är det då ett misslyckande och enligt vem? Det kan vara bra frågeställningar att resonera kring. I min värld är ingen av oss ett misslyckande eller är mindre värda för att det sker i praktiken. Att göra fel och att misslyckas ingår i det mänskliga paketet, det gör oss mänskliga. Alla jag hittills träffat har en sak gemensamt och det är intentionen och viljan att göra rätt och bra ifrån sig inom livets olika områden. Ingen vill misslyckas eller göra fel, alla vill lyckas, särskilt inom områden som värderas högt. 

Ok, nu till dig, när misslyckades du senast, vad hände, hur kändes det, hur hanterade du det och vad lärde du dig? Hur pratar du och ni om misslyckanden på din arbetsplats eller i privatlivet? Är det ok att lyfta upp dem i ljuset, nyfiket utforskande?

Önskar dig en fin dag med livets alla nyanser.