Är du ringrostig?

I veckan genomfördes den första fysiska heldagsutbildningen "Hälsofrämjande och hjärnsmart ledarskap" efter semestern, på plats i vackra Kiruna i Lappland. Den första fysiska på flera månader och det är nästan svårt att beskriva i ord och text, den kraft och energi som skapades av alla fina interaktioner under dagen. Känslan i kroppen och kroppen är varm, go och helt underbar. Deltagare och så även jag beskrev att de kände sig lite otränade på att mötas fysiskt efter en lång tid med möten och utbildningar via en skärm. Det som snabbt konstaterades var en gemensam saknad och längtan efter att få träffas på riktigt. 

Vid olika övningar stod jag i bakgrunden och lyssnade till ljudet av livliga samtal, berättelser från livet och härliga skratt, som vi saknat det. Det är så tydligt, hur mycket vi behöver mötas på riktigt. Något annat som blev uppenbart är hur tacksamma vi var för att det nu är mer möjligt, något som vi under så lång tid tagit för givet, innan pandemin slog till. Det var en självklarhet, medan digitala forum var nummer två, för många av oss. Tänk så fort vi både villigt och motvilligt anpassat oss och lärt oss nya former och metoder. Men när pendeln slår över till max åt ett håll, blir de negativa effekterna också mer uppenbara. Vi behöver givetvis både fysiska möten och digitala alternativ.

Under en av övningarna reflekterade vi över vad som händer med och i oss när vi möts, ser varandra i ögonen, står nära, visar med hela kroppen att vi är öppna och nyfikna, ler och hälsar. Om du blundar en stund, hämtar ett exempel från minnet där du gör just det, hur känns det? Stanna kvar där en stund. Nu får du gärna öppna ögonen och fortsätta läsa. 

Det är små handlingar som enbart tar några sekunder att genomföra och som skickar så mycket värme, vänlighet och positiv energi mellan oss. Det gör oss trygga och vi känner oss både sedda och bekräftade. Även känslan av att verkligen se den andre är svårslagen. Det som sker i dessa ögonblick är svårt att uppnå via en skärm. Jag skulle nog våga påstå att det är omöjligt. Magin som skapas är kanske en av våra mänskliga superkrafter, det som gör oss unika. För visst känns det i hela kroppen när vi möts i stunden, med blicken i skrattet eller berättelsen. Det känns på riktigt. Ja, dessvärre sker det omvända när vi inte är där, tillgängliga eller närvarande för varandra. Det känns också och lämnar mindre sköna fotspår. Ja fysiskt kan vi vara där, men mentalt är vi någon annanstans och det märks tydligt. 

Vi är många som kommer att känna oss lite ringrostiga, i alla fall i början, när fysiska möten drar igång igen. Så här kommer några tips på hur ni kan göra:

• Ta er tid att hälsa på och fånga varandra, var där 100 % i stunden. Inget annat är viktigt. 
• Avsätt tillräckligt med tid för samtal om tankar och känslor som är aktuella när ni träffas, innan ni drar igång det som står på agendan. Alternativt kan de första träffarna enbart ha fokus på interaktion mellan er. Upprepa förfarandet under en längre period eller etablera det som en viktig punkt på agendan, så att ni tar er tid för det mänskliga som sker i alla processer på vägen till era mål.
• Våga vara öppen och modig. Alla tankar och känslor är ok, undvik att värdera dem. Lyssna till och var nyfiken på varandra och dig själva. Är du ledare, våga visa vägen genom att berätta om exempelvis dina rädslor, farhågor, osäkerhet mm. Om du gör det, vågar andra.
• Det är ok att känna sig otränade och ringrostiga under den först tiden och kom ihåg att det tar olika lång tid för oss att komma in i det igen. Det är normalt och mänskligt. Stötta och se det hos varandra, istället för att göra det till en prestation eller tävling. Var rädd om våra olikheter istället för att ställa dem mot varandra.
• Berätta vad du behöver hjälp eller stöd med och ta emot den när det erbjuds.
• Besluta er för att raster är viktig och värdefull tid för att mötas och fortsätta lära känna varandra, utan mobiler och annan teknik. Var där med varandra. Varför inte förlänga rasterna den första tiden. Det är väl investerad tid, jag lovar. 
• Innan ni avslutar veckan, summera och följ upp hur veckan varit. Lyft fram utmaningar och hur ni hanterat dem, goda exempel, lärdomar och framgångar. Lyft även upp tankar, känslor och hur det sociala samspelet gått. Fira alla små och stora framsteg ni gjort tillsammans samt var och en. Ge varandra positiv feedback och ta emot den du får. Njut.
• Orientera er succesivt fram till när ni ska använda digitala lösningar och när ni ska träffas fysiskt. Resonera om varför och vilka konsekvenser som är aktuella, vilka uppgifter, moment eller frågor som passar bäst för vilken metod samt vad som krävs av er var och en vid de olika tillfällena. Gör det ni beslutat, följa upp, utvärdera och ändra när det behövs längs vägen.

När jag skriver dessa rader blir jag fortfarande varm i hjärtat och uppfylld av känslan som uppstod under utbildningen. Vi behöver verkligen varandra likt ett pussel som behöver alla sina bitar för att bli en begriplig och vacker helhet. Vad är vi utan ett socialt eller större sammanhang? 

Är du ringrostig och hur går dina tankar och känslor inför att börja träffas fysiskt igen?